Kenbu-dräkt: kimono, hakama, svärd och solfjäder

Kimono och hakama

Kenbu-utövare bär en kimono med en hakama över, och teatern beskriver kimono som försedd med vapenmärke. En hakama är ett plagg för nedre kroppen, knuten i midjan och som faller ner till anklarna, vanligtvis buren över en kimono. Den finns i delad form, som vida byxor, och i odelad kjolform. Hakama introducerades omkring 600-talet, och idag bärs de inom kendo och iaido samt vid formella tillfällen.

Hur en hakama knyts

Fyra band, så kallade himo, håller den på plats: två längre fram och två kortare bak. Många har en styv bakpanel, och en liten skedformad bit sticks in bakom obin. Hakama för kampsport har ofta sju djupa veck, asymmetriskt arrangerade i enlighet med japansk smak. Kenbus fotarbete använder ett lågt, glidande steg kallat suriashi, och en kraftfull fotstamp markerar ögonblick av styrka.

De små tillbehören

Kenbu dansas i tabi, de delade tåstrumporna, och valfria tillbehör inkluderar ett hachimaki-pannband för att hålla tillbaka håret och tasuki-snören för att knyta upp ärmarna. När dessa bärs knyts traditionellt ett vitt tygbälte över hakaman. Det började med samurajer som förberedde sig för strid, då det förstärkte hakamans knytband så att plagget inte skulle falla ner om banden skars av.

• Tabi: delade tåstrumpor
• Hachimaki: ett pannband
• Tasuki: snören som knyter upp ärmarna
• Vitt bälte: bärs över hakamans knytband

Svärdet

Svärdet i kenbu är en katana, som dras ur sin skida och återförs till den som en del av föreställningen. Många av reglerna för att sticka i och dra ur skidan samt för hugg kommer från iaido, en kampsport som tränar dragning, skärning och återförande i solodrillar. Kenbus betoning är annorlunda: dess poser är gjorda för att se effektfulla ut för en publik, så de kan skilja sig från kampsportsversionen även när mönstrets namn stämmer överens. Efter föreställningen får du chansen att själv hålla ett svärd och svinga det under instruktörens kommando. Katana är i sig ett krökt svärd med en egg, ett parerstång och ett långt grepp för två händer, och det dök upp senare än tachi, under Muromachi-perioden.

Svärdet som scenrekvisita

Kenbu använder en fantasiets teknik som kallas mitate, där ett föremål får stå för ett annat. Ett svärd kan bli en käpp, en båge eller till och med en pistol. Vissa nummer använder också äldre svärdstyper, som tachi, och teatern säger att koreografierna ofta lyfter fram just dessa egenskaper. Så samma katana kan spela flera roller i ett och samma nummer, och det är därför dansen läses som berättande och inte som exercis.

Hakama bortom scenen

Hakama är inte bara ett plagg för scenen. Män bär dem vid formella tillfällen som teceremonier, bröllop och begravningar, och shintopräster bär dem varje dag. Kvinnor bär dem mest vid examensceremonier. Under Meiji- och Taishōperioderna drev en reformivrare frågan om hakama för flickskolor, och de blev standardplagg i gymnasiet. Mycket långa versioner kallade naga-bakama förekommer inom noh, kabuki och shinto-ritualer. Så en hakama bär på både ceremoni och krigiska associationer, och det är en del av varför kenbu ser så värdigt ut.

Solfjädern

Fläkten är den andra rekvisitan, och på många sätt den mer flexibla. Teatern säger att utövarna använder den för att efterlikna fallande kronblad. I mitate kan en fläkt stå för växter, regn, vind, berg, vågor, en dörr, en hjälm eller rustning. Under lektionen kan du, om tiden räcker, också lära dig att använda fläkten.

En annan hatt för fläktdans

I shibu, fläktdansen, är utövarna också klädda i hakama och kimono, även om några bär längre kimono i stället. Några framträdanden använder brant spetsiga stråhattar som döljer dansarnas ansikten. Efter kriget, när svärd var förbjudna i omkring sju år, ersatte skolorna svärden med fläktar, och fläktversionen blev kvar även efter att svärd åter blev tillåtna. Den historien är en anledning till att fläktar är så vanliga inom kenshibu i dag.