Vad är kenbu? Svärddans och samurajpoesi

En dans, inte en kamp

Kenbu betyder svärddans, och det första man bör veta är att det är teater. En utövare drar, hugger och sätter tillbaka en katana, men ingen slåss mot någon, och inget poängsätts eller vinns. Rörelserna är valda för att se tydliga och starka ut från rummets bakre del. Utövarna själva beskriver det som en scenkonst som växt fram ur stridsträning, vilket är något annat än en kampsport. Svärdet stannar i ditt medvetande som en karaktär, inte som ett vapen, och dikten berättar vilken karaktär det är. Teatern säger att de första utövarna var politiska gestalter från Bakumatsu-perioden, shogunatets sista år, som använde kenbu för meditation, för moral och för att uttrycka sin beslutsamhet.

Svärd, solfjäder och dikt

Den vidare familjen kallas kenshibu, ungefär svärd- och poesidans. Kenbu är den gren som använder svärd. Shibu, även kallad senbu, är solfjäderdansen, med poesi som i allmänhet är mindre krigisk. Vissa kenbu-nummer använder också en solfjäder, och den klassiska grundstilen, kallad ginkenshibu, behöver bara tre saker: en recitatörs röst, ett svärd och en solfjäder. Allt annat, från musik till ljussättning, är senare tillägg. Denna enkelhet är anledningen till att en föreställning kan fungera i ett litet rum helt utan scenografi. Svärddanser går tillbaka ända till Nara- och Heian-perioderna, men den moderna formen av kenshibu betraktas som en utveckling efter 1868, Meiji-erans första år.

• Kenbu: svärddans
• Shibu eller senbu: solfjäderdans
• Ginkenshibu: den klassiska formen, röst, svärd och solfjäder

Dikten kommer först

Dikten som reciteras i kenbu kallas shigin, och recitationen i sig kallas ginei. Recitatören, ginshi, står vid scenens sida, och dansaren, maishi, uppträder i mitten. Dansaren ropar en signal, recitationen börjar, och rörelsen följer versens betydelse. Kinesiska dikter är vanligast, särskilt korta fyrradiga former, även om japanska waka och haiku också används. Recitatörens röst sätter tempot för hela stycket, och svärdet svarar. Dagens vanligaste stil lägger ofta till en koto eller shakuhachi, i ordningen ouvertyr, sång och efterspel, med dansaren som gör entré under ouvertyren, medan inspelad orkestermusik blev vanlig efter kriget.

Läs nästa: Shigin: den reciterade poesin bakom kenbu

Hur en pjäs är uppbyggd

Ett typiskt program varar i ungefär tre till fem minuter och kräver vanligtvis varken scenografi eller rekvisita. Koreografer kombinerar etablerade mönster, och en utövare kan hitta på ett nytt. Mönstren faller i tre grupper: svärdshandlingar för strider, uttryck för karaktär och känsla, samt mitate, konsten att låta ett föremål stå för ett annat. Fotarbetet är ett lågt, glidande steg som kallas suriashi, och en kraftfull fotstampning, så hård att den ger en hög smäll, uttrycker styrka. Ju fler mönster man känner till, desto lättare är det att läsa en pjäs. Att röra sig över scenen kallas hakobu, inte att gå, och det finns i en fast, låg kampsportsversion och en mer upprätt, dansliknande variant.

• Ett svärd kan stå för en käpp, en båge eller en pistol
• En solfjäder kan stå för regn, vind, en våg, en dörr eller en hjälm
• En fotstampning signalerar kraft

Varifrån formerna kommer

Mönstren kallas kata, och teatern spårar dem tillbaka till Sengoku-perioden, då befälhavare visade upp sin makt med utsmyckad rustning och djärva uppvisningar på slagfältet. Dessa uppvisningar av tapperhet blev grunden för kenbus former. Samurajregeringar styrde Japan i omkring sju århundraden, med början i Kamakura-shogunatet på 1100-talet. Ordet samuraj kommer självt från ett verb som betyder att tjäna, och de tidigaste samurajerna vaktade aristokrater. Konstarten är yngre än den långa historien, men dess vokabulär lånar från hela den. Samurajer bar katana med eggen uppåt, trädd genom skärpet, så att en enda rörelse kunde dra och hugga, medan den äldre tachin hängde från bältet med eggen nedåt. En del kenbu-koreografi betonar fortfarande detta äldre svärd.

En pjäs ur repertoaren

En välkänd pjäs hämtar sin dikt från Rai San'yō, en samurajfödd lärd som levde från 1780 till 1832 och dog i Kyoto. Hans vers beskriver rivaliteten mellan krigsherrarna Uesugi Kenshin och Takeda Shingen under Sengoku-eran, berättad ur Uesugis perspektiv. Slagen, som utkämpades mellan 1553 och 1564 på Kawanakajima-slätten, är allmänt kända under det namnet, och i den mest kända skildringen av sammandrabbningen 1561 parerar Shingen Kenshins hugg med sin signalfläkt. Att känna till poeten och berättelsen underlättar förståelsen av koreografin, så teatern rekommenderar att läsa om en dikt innan man ser den.

Hur den blev en scenkonst

Efter att Commodore Perrys fartyg anlände 1853 debatterade samurajerna Japans framtid och några satte sina tankar i kinesiskt inspirerade dikter, som de reciterade medan de dansade med svärd och solfjäder. Sedan kollapsade den gamla ordningen. 1867 återlämnades den politiska makten till kejsaren på Nijō Castle i Kyoto, vilket teaterns essä markerar som slutet på samurajepoken. Vanligt folk förbjöds att bära svärd 1870, och ett edikt 1876 förbjöd nästan alla att bära dem offentligt. Mästare på svärd började sätta upp fäktningsshower i början av 1870-talet, och kenbu spreds över hela Japan. Teaterns historiska essä daterar kenbu som en traditionell scenkonst till en Tokyoskolan grundad 1890.

Svärd, förbud och solfjädrar

Kenbu har tvingats överleva ett andra förbud. Efter andra världskriget var svärdinnehav olagligt i Japan i omkring sju år, och kenbu-skolorna bytte till solfjädrar. När svärd åter blev lagliga behölls solfjäder-versionen, och shibu utvecklades senare till en stil skild från kenbu. Idag finns det fler än hundra kenbu-skolor i Japan, och Kyototeatern säger att dess instruktörer har diplom från en av dem. Den grundades 2014 av efterträdaren till en sådan skola, så härstamningen bakom dansarna är levande. Modern kenshibu går själv tillbaka till ett turnerande fäktningssällskap grundat 1872, även om många senare skolor har andra ursprung.

Vad dansarna bär

Kenbu framförs i kimono och hakama, och teatern beskriver sin kimono som försedd med vapenmärke. Valfria tillägg inkluderar ett pannband, ärmband och ett vitt skärp över hakamans knytband, och dansarna bär tabi, de delade tåstrumporna. Dräkten håller svärdet och solfjädern fria och rörelsen synlig, och den knyter framförandet till den samurajdräkt det påminner om. Hakama kom till Japan omkring 600-talet och bärs även inom kendo och iaido, vilket är varför de ser naturliga ut bredvid ett svärd. Guiden till kenbu-dräkten går igenom varje plagg, och varför en hakama är konstruerad som den är.

Läs nästa: Kenbu-dräkt: kimono, hakama, svärd och solfjäder

Vad du ska titta efter i föreställningen

Kyotoföreställningen visar både traditionell och ny stil av kenbu, plus solfjäderteknik, med en engelsk introduktion. Lyssna på recitatörens röst lika mycket som på svärdet: dikten sätter tempot. Leta efter mitate, där en sving med solfjädern är en våg eller en dörr. Lägg märke till den glidande gången och den plötsliga stampen. Styckena är korta, så om en dikt passerar för snabbt för att följa, titta på solfjädern och fötterna, som bär samma berättelse. Lägg sedan, i den korta lektionen, märke till hur svårt det är att avsluta ett hugg rent. Den kontrollen, mer än hastigheten, är vad dansarna visar dig.

Läs nästa: Samurai kenbu i Kyoto: välj och boka

Vem detta inte är för

Kenbu är inte för någon som hoppas på en duell eller en snabb actionföreställning. Styckena är korta, dikterna är på japanska, och effekten beror på stillhet och kontroll. Om du vill se en svärdskamp, titta på en kendoklass istället. Om du vill ha spektakel med rytm är taiko-trumföreställningen nära Kawaramachi närmare det du föreställer dig. Och om du behöver filma det du ser tillåter denna föreställning inte fotografering under framträdandet.